Idag var jag på SM-uttagningen i roller derby i Luleå. När jag kom dit träffade jag på en som för inte så längesedan var en av mina närmsta vänner. Hen sa ett vardagligt hej och sen ett hur har du det. Ni vet så där när man inte egentligen bryr sig om svaret. Jag svarade jodå bra och sen skildes vi åt. Sen satt hen i närheten på arenan och jag kände ett enormt avstånd. En sån enorm saknad. Den här personen var min trygghet, en som visste allt om mig, en jag ofta talade med, kunde slänga mig i soffan hos, se film, lyssna på musik och tala om livet. Nu är vi bara på "hej", inte ens en kram längre.
Tänk att det kan göra så ont att mista en vän. En annan sådan var oxå där men hen såg jag bara, pratade inte med. Men saknaden rev givetvis i mig. Även om två andra vänner satt bredvid. Men jag kommer nog aldrig mer låta någon komma så nära inpå igen.
Jag önskar så att när vänner glider bort så där att den egna skallen kunde ställa om på samma sätt som deras uppenbarligen gjort. Vad skall jag göra för att inte känna den där saknaden?
Det blev inte heller bättre senare på kvällen, visste att det skulle vara efterfest efter matchen på ett uteställe. Men ingen att gå med och när radion började spela dansmusik på vägen hem rev nästa längtan i mig. Den att få dansa. Varför jag jag inte 41 år gammal lyckas ställa om hjärnan så att inte varenda cell i kroppen skriker av längtan efter det. Kan jag inte bara känna "för gammal för sådant" och inte mer med det. Varför denna otroliga sorg.
RD:n var kul. Luleås första match mot Malmö galet spännande. Luleå tog sig till SM med knapp marginal de sista 20 sekunderna. Sen åkte de på storstryk mot Västerås men det var ändå underhållande. Bra gluten- och laktosfria chokladbollar hade de oxå :-) Det blev ni frukost.