Idag var det jobb igen i ett gråmulet Luleå och jag längtade tillbaka till solen i Abisko. Häromdagen när vi gick på en viss sträcka på skoterleden kom längtan till caminon över mig igen. Just precis där bestämde jag mig för flera år sedan för att åka till Spanien och vandra. Lyssnade då på "Kärleken till Sofia Karlsson", solen gassade i vårvintern och jag kände där jag gick att jag ville gå riktigt långt. Sen skulle det dröja flera år innan jag väl fick chansen.
När jag var Abisko tipsade jag en kanadensare och turer (via Instagram) och han svarade "Du borde bli guide" och pang där kom den där längtan igen. Jag mötte några som klivit av tåget i Abisko, hade en och en halv timme på sig innan de skulle åka tillbaka. Gav dem några tips på lagom långa turer för att hinna se den vackra naturen och glädjen jag känner över att se någon bli glad över tips är obeskrivlig.
Tyvärr kände jag inte tillstymmelse till samma glädje på jobbet idag, hade en riktig skitdag. Men så är det väl ibland, särskilt om man varit ledig och vädret är gråare är grått.
Snälla solen kom tillbaka till oss, vi dras alla ner i ett mörker just nu, vi behöver lite energi för att orka.